Det här var den sista dagen i fjällen kan man säga, för på torsdagen packade vi och åkte direkt efter att vi käkat frukost. Så det var alltså den här dagen jag skulle passa på att göra allt som jag inte hunnit med tidigare. Ett av dom stora önskemålen från min sida var att åka till Vemdalsskalet och testa lite nya backar. Tyvärr så var inte resten av sällskapet så sugna på det, så dagen började med lite livliga diskussioner. Till slut var vi iaf ute i backen och åkte, men efter endast ett åk gav pappa med sig och sa att vi kunde åka till skalet ändå. Så jag hoppade ur skidorna och hyvade upp dom i takboxen, körde familjen Axelsson raka vägen till vemdalen. Först stannade vi vid hotellet och själva huvudstället, men vi kom fram till att vi ville testa den nya sexstols-liften vid skalspasset, så vi åkte en bit till. Jag, syrran och pappa hoppade ur och spännde på skidorna medan mamma, som hade skadat sig lite(men det är en annan historia som jag kan ta lite senare) körde tillbaka till huvudentrén för att parkera bilen.



Det var lite mer drag här i skalet än vid klövsjö och det berodde på att det var Student Skiweek 08, så det var gött om åkare jag kunde jämföra mina skills med. Dessutom var det en massa kineser som sprang omkring i backarna med endast skor på, fråga mej inte varför men så var det.



Vädret var väl sådär, eller rättare sagt svinkallt. Det var - 8 °C nere vid centret men det blåste ordentligt upp på topparna, så jag skulle nog gissa på en -25 °C där uppe. Tur man hade gott om varja kläder på sig, och luvan gjorde sitt på skallen min. Pappa däremot hade det tuffare för han hade inga googles. Men ett telefonsamtal senare var moder påväg till skidshoppen för att införskaffa sig ett par. När vi kom ner till centret stog morsan där med brillorna så nu var alla nöjda, nästan iaf... jag och syrran började känna oss hungriga så vi fattade snabbt beslutet att gå in och luncha på Sibylla. Det är sällan som en burgare slunkit ner så enkelt i magen min. Satt som spiken i kistan.



Med nytt bränsle i tanken och nya brillor för pappsen drog vi iväg på det som skulle bli 2008 år skidsemesters sista åkning. Snövindarna hade avtagit och himlen klarnade faktiskt upp ett tag så vädret blev avsevärt mycket bättre. Min åkning blev också bättre när jag fick tillbaka känseln i fingar och tår. Ja det blev helt klart en lyckad avslutning på den redan lyckade semstern.



När vi kom tillbaka till Klövsjö och dom andra gick vi till puben. Öl och handboll var det som stod på menyn. En riktig rysarmatch blev det också. Det var alltså matchen där Sverige gjorde sista och avgörande målet med endast en sekund kvar på tavlan. Snacka om att det jublades alltså. Lyckliga gick vi tillbaka till våra lägenheter för att laga till den sista måltiden. Den här gången var det min familjs tur och det som serverades var älgfilé-gryta med stekt potatis. Åt tills jag sprack var precis vad jag gjorde. Sen minns jag inge mer av den kvällen.



Dagen därpå var det alltså städning och packning som gällde. Vi delade upp sysslorna, även om jag kan erkänna att jag gjorde minst, men huset blev fint iaf. När allt var klart gick vi till puben en sista gång  för att dricka en rykande varm choklad. Jisses vad god den var. Sen var det bara hemfärden kvar och vipps så var det roliga slut för den här gången. På hemresan såg jag på filmen Försoning(Atonement), som faktiskt fick full pott i GD:s recension. Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag faktiskt inte att den var värd det höga betyget. Däremot är jag kär i Keira Knightley, men det är en annan sak. Filmen var lite seg men endå underhållande på nått sätt jag inte kan förklara. Ja jag tycker iaf att den var sevärd.



Justja, det var ju dedär med morsan skada också. Det var såhär det gick till... Dagen var måndag och alla förutom mamma och Per hade gett sig ut i slalombackarna. Per hade ingen större lust att åka, men mor min hade bestämmt sig för att bättre på konditionen lite. Så hon åkte iväg längdskidspåret, vart nu det låg. Allt gick bra och vallningen verkade fin, men plötsligt kom det en sån här rysligt brant backe... Mamma skulle då ta sig ur spårningen för att stanna vid sidan om och gå ner för backen. Det hon snart märkte var att farten var lite väl hög så rätt var det var hade hon trasslat ihop skidorna på nått(för mig helt ofattbart) sätt och föll med en dunns ner i marken. Hon märkte direkt att nånting var fel och när hon tittade ner mot lillfingret såg hon att det pekade åt helt håll. För er som inte känner min mamma så är hon en person som vid 99 gånger av 100 hade svimmat vid den här synen, så jag är mäkta imponerad att hon lyckades ta sig tillbaka dom tre kilometrarna med fingret som eventuellt var brutet. Ja ni får skratta om ni vill för det är precis vad jag gör.
Som tur var är både mamma och pappa Brickman läkare så hjälpen fanns på närmast tänkbara ställe. Efter en hemgjord spjälning med en sånhär nypa man stänger påsar med var fingret tillräckligt fixat för att överleva resten av semestern. När vi kom hem till Gävle igen åkte hon med fingret till sjukhuset och tydligen hade fingret hoppat ur led men sen hoppat halvt tillbaka igen. Det var därför det var lite krokigt. Så efter några sprutor drog doktorn tillbaka fingret i led och nu är fingret i stort sett helt återställt.

END OF KLÖVSJÖ 08 !!!